Job17
1Min livskraft är bruten, mina dagar är till ända, graven väntar på mig.2Omger inte hånare mig? Och ser inte mitt öga ständiga förolämpningar?3Sätt pant, gå för mig i borgen hos dig själv. Vem är den som annars vill ge mig handslag?4Ty du har fördolt deras sinnen för insikt, därför ska du inte upphöja dem.5Den som talar inställsamt till sina vänner, på hans barn ska till och med ögonen tyna bort.6Han har också gjort mig till ett ordspråk bland folken, jag har blivit en man som man spottar i ansiktet.7Och mina ögon är grumlade av sorg, och alla mina lemmar är som en skugga.8De rättsinniga häpnar över sådant och den oskyldige upprörs över hycklaren.9Men den rättfärdige ska hålla fast vid sin väg, och den som har rena händer ska bli starkare och starkare.10Men när det gäller er alla, så vänd om en gång till, för jag kan inte finna någon vis bland er.11Mina dagar är förbi, mina planer är krossade, till och med mitt hjärtas tankar.12De förändrar natten till dag, ljuset är kortvarigt på grund av mörkret.13Om jag väntar på dödsriket som min boning, bäddar jag min säng i mörkret.14Jag har sagt till förruttnelsen: Du är min far, och till maskarna: Du är min mor och min syster.15Var är då mitt hopp? När det gäller mitt hopp, vem får se det?16Det ska fara ned till dödsrikets portar, när vi vilar tillsammans i stoftet.
Swedish Reformation Bible Society