Genesis42
1När Jakob fick veta att det fanns säd i Egypten, sa han till sina söner: Varför ser ni på varandra?2Han sa: Se, jag har hört att det finns säd i Egypten. Res dit ner och köp säd åt oss därifrån, så att vi överlever och inte dör.3Då reste tio av Josefs bröder ner för att köpa säd i Egypten.4Men Jakob skickade inte Josefs bror Benjamin med sina bröder, för han sa: Så att det inte händer honom någon olycka.5Så reste Israels söner i väg tillsammans med dem som for för att köpa säd, eftersom det var hungersnöd i Kanaans land.6Men Josef var härskare i landet och det var han som sålde säd till allt folket i landet. När Josefs bröder kom, bugade de sig för honom med ansiktena mot jorden.7När Josef fick se sina bröder kände han igen dem. Men han låtsades att han var en främling för dem och talade strängt till dem och sa till dem: Varifrån kommer ni? Och de sa: Från Kanaans land, för att köpa mat.8Josef kände igen sina bröder, men de kände inte igen honom.9Då kom Josef ihåg de drömmar som han hade drömt om dem och sa till dem: Ni är spejare, ni har kommit för att se efter var landet saknar skydd.10De svarade honom: Nej, herre, dina tjänare har kommit för att köpa mat.11Vi är alla söner till en man. Vi är hederliga män. Dina tjänare är inga spejare.12Han sa till dem: Nej, utan ni har kommit för att se efter var landet saknar skydd.13De svarade: Vi, dina tjänare, är tolv bröder, söner till en man i Kanaans land, och se, den yngste är nu hos vår far, och en finns inte mer.14Josef sa till dem: Det är som jag har sagt er: Ni är spejare.15På följande sätt ska jag pröva er: Så sant farao lever, ska ni inte komma härifrån förrän er yngste bror kommer hit.16Skicka en av er att hämta er bror. Men ni andra ska hållas fängslade, tills det blir prövat om ni har talat sanning. Om det inte är så, då är ni spejare, så sant farao lever.17Så satte han dem allesammans i förvar i tre dagar.18På den tredje dagen sa Josef till dem: Vill ni leva, så gör detta, för jag fruktar Gud.19Om ni är ärliga, så låt en bror av er stanna som fånge i huset där ni suttit fängslade. Men ni andra får resa er väg och föra med er säd hem mot hungersnöden.20För sedan er yngste bror hit till mig, så ska jag tro era ord och ni ska inte dö. Och de gjorde så.21Men de sa till varandra: Vi är verkligen skyldiga detta på grund av det vi gjorde mot vår bror, för vi såg ångesten i hans själ då han bönföll oss men vi ville inte höra. Därför har denna nöd kommit över oss.22Ruben svarade dem och sa: Talade jag inte till er och sa: Synda inte mot pojken. Men ni ville inte höra. Och se, nu utkrävs hans blod.23De visste inte att Josef förstod dem, för han talade med dem genom tolk.24Han vände sig bort från dem och grät. Sedan vände han sig till dem igen och tog Simeon från dem och band honom inför deras ögon.25Sedan befallde Josef att man skulle fylla deras säckar med säd och lägga tillbaka vars och ens pengar i hans säck och ge dem mat för resan. Och han gjorde så med dem.26Och de lastade säden på sina åsnor och gav sig i väg.27Men när en av dem vid ett viloställe öppnade sin säck för att ge sin åsna foder, fick han se sina pengar, för de låg där överst i säcken.28Då sa han till sina bröder: Jag har fått mina pengar tillbaka, för de ligger här i min säck. Då sjönk modet i deras hjärtan och de blev förskräckta och sa till varandra: Vad är det Gud har gjort mot oss?29När de kom hem till sin far Jakob i Kanaans land, berättade de för honom allt som hade hänt dem och sa:30Mannen som är herre i landet talade strängt till oss och behandlade oss som om vi var spejare i landet.31Men vi sa till honom: Vi är hederliga män. Vi är inga spejare.32Vi är tolv bröder, söner till vår far. En finns inte mer, och den yngste är nu hos vår far i Kanaans land.33Då sa mannen, som är herre i landet, till oss: Så här ska jag få veta om ni är ärliga män: Lämna kvar hos mig en av era bröder och ta med er säd till era familjer mot hungersnöden och res i väg.34För sedan er yngste bror hit till mig, så jag får förvissa mig om att ni inte är spejare, utan hederliga män. Då ska jag ge er bror tillbaka och ni ska få driva handel i landet.35Och när de tömde sina säckar hittade var och en sin penningpåse där i sin säck. Och när de och deras far såg penningpåsarna blev de förskräckta.36Och deras far Jakob sa till dem: Ni gör mig barnlös. Josef finns inte mer, Simeon finns inte mer och nu vill ni ta Benjamin ifrån mig. Över mig kommer allt detta.37Ruben talade då till sin far och sa: Du får döda mina två söner om jag inte för honom tillbaka till dig. Överlämna honom i min hand och jag ska föra honom tillbaka till dig.38Han sa: Min son får inte resa ner med er, för hans bror är död och han är ensam kvar. Om någon olycka skulle hända honom på er resa, så skulle ni föra mina grå hår med sorg ner i graven.
Swedish Reformation Bible Society