Deuteronomy1
1Detta är de ord som Mose talade till hela Israel på den här sidan om Jordan, i öknen på slätten mitt emot Suf mellan Paran och Tofel, Laban, Haserot och Di-Sahab,2elva dags resor från Horeb , längs vägen som går förbi Seirs bergsbygd fram till Kadesh-Barnea.3Och det hände sig i det fyrtionde året, på första dagen i elfte månaden, att Mose talade till Israels barn allt det HERREN hade befallt honom att säga till dem,4efter att han hade slagit Sihon, den amoreiska kungen, som bodde i Hesbon, och Og, kungen i Basan, som bodde i Astarot vid Edrei.5På den här sidan om Jordan, i Moabs land, började Mose att förklara denna lag och sa:6HERREN, vår Gud, talade till oss på Horeb och sa: Länge nog har ni uppehållit er vid detta berg.7Vänd er om, bryt upp och bege er till amoreernas bergsbygd och alla de närliggande platserna på Hedmarken, i bergsbygden, i låglandet, i sydlandet och i kusttrakten vid havet till kananeernas land och till Libanon, ända till den stora floden, floden Eufrat.8Se, jag har lagt landet framför er. Gå och inta det land som HERREN med ed har lovat era fäder Abraham, Isak och Jakob att ge åt dem och deras efterkommande efter dem.9Och jag talade till er på den tiden och sa: Jag ensam förmår inte att bära er.10HERREN, er Gud, har förökat er, och se, i dag är ni talrika som himlens stjärnor.11Må HERREN, era fäders Gud, låta er bli tusenfalt fler och välsigna er som han har lovat er.12Hur ska jag ensam kunna bära era bekymmer, era bördor och era tvister?13Utse åt er visa, förståndiga och kunniga män inom era stammar, så ska jag sätta dem till ledare över er.14Och ni svarade mig och sa: Det är ett gott förslag att göra som du har sagt.15Så jag tog ledarna i era stammar, visa och kunniga män, och satte dem till ledare över er, till ledare över tusen, ledare över hundra, ledare över femtio, ledare över tio och till tillsyningsmän i era stammar.16Och på samma gång befallde jag era domare och sa: Lyssna på era bröder och döm rättvist mellan dem och mellan var man och hans bror eller främlingen hos honom.17Ni ska inte ha anseende till personen när ni dömer, utan ni ska höra den ringa lika mycket som den höga. Ni ska inte frukta för någon människas närvaro, för domen hör Gud till. Om någon sak blir för svår för er ska ni lägga fram den för mig, så att jag får höra den.18Och jag befallde er på den tiden allt vad ni skulle göra.19Så bröt vi upp från Horeb och vandrade genom hela den stora och fruktansvärda öken som ni såg, under vägen till amoreernas bergsbygd, som HERREN, vår Gud, hade befallt oss. Och vi kom till Kadesh-Barnea.20Och jag sa till er: Ni har nu kommit till amoreernas bergsbygd som HERREN, vår Gud, ger oss.21Se, HERREN, din Gud har lagt landet framför dig. Dra dit upp och ta det i besittning, så som HERREN, dina fäders Gud, har sagt till dig. Frukta inte och var inte heller förfärad.22Och ni kom alla fram till mig och sa: Låt oss sända iväg några män framför oss som kan utforska landet åt oss och återvända med besked om vilken väg vi ska dra dit upp, och vilka städer vi ska komma till.23Jag fann förslaget gott och jag tog ut tolv män bland er, en från varje stam.24De gav sig i väg och drog upp till bergsbygden och kom till Druvdalen och utforskade det.25I sina händer tog de med sig av landets frukt och förde det ner till oss och de återvände med ett besked till oss och sa: Det är ett gott land som HERREN, vår Gud, ger oss.26Men ni ville inte dra dit upp utan trotsade HERRENS, er Guds, befallning,27och ni knotade i era tält och sa: Därför att HERREN hatar oss har han fört oss ut ur Egyptens land för att överlämna oss i amoreernas hand för att förgöra oss.28Vart kan vi dra upp? Våra bröder har gjort våra hjärtan modlösa och sagt: Folket är större och resligare än vi, städerna är stora och befästa upp mot himlen, och dessutom har vi sett Anaks söner där.29Då sa jag till er: Var inte förskräckta och var inte heller rädda för dem.30HERREN, er Gud som går före er, han ska strida för er, alldeles som han gjorde för er i Egypten inför era ögon,31och i öknen, där du såg hur HERREN, din Gud, bar dig, som en man bär sin son, hela den väg ni vandrade tills ni kom till denna plats.32Trots detta trodde ni inte på HERREN, er Gud,33som gick framför er för att utse lägerplatser åt er, om natten i eld för att visa er den väg ni skulle gå och om dagen i molnskyn.34När HERREN hörde ljudet från ert tal, blev han vred och svor en ed och sa:35Sannerligen ingen av dessa män av denna onda generation ska få se det goda land som jag med ed har lovat att ge åt era fäder,36med undantag av Kaleb, Jefunnes son. Han ska få se det, och åt honom ska jag ge det land han har vandrat i och åt hans barn, därför att han i allt har följt HERREN.37Även på mig blev HERREN vred för er skull och sa: Inte heller du ska komma dit in.38Men Josua, Nuns son, som står inför dig, han ska komma dit in. Styrk honom, för han ska åstadkomma att Israel får ärva det.39Och era små barn, om vilka ni sa att de skulle bli till ett krigsbyte, och era söner som i dag varken förstår gott eller ont, de ska komma dit in. Åt dem ska jag ge landet, och de ska ta det i besittning.40Men ni, vänd om och bege er mot öknen, i riktning mot Röda havet.41Då svarade ni och sa till mig: Vi har syndat mot HERREN. Vi vill dra upp och strida, så som HERREN, vår Gud, har befallt oss. Och när var och en hade spänt på sig sina vapen till strid var ni redo att dra upp till bergsbygden.42Men HERREN sa till mig: Säg till dem: Ni ska inte dra dit upp och inte heller ge er i strid, så att ni inte blir slagna av era fiender, för jag är inte bland er.43Detta talade jag till er, men ni ville inte lyssna utan trotsade HERRENS befallning och drog i övermod upp till bergsbygden.44Och amoreerna, som bodde där i bergsbygden, drog ut mot er och förföljde er så som bin gör, och slog er i Seir ända fram till Horma.45Då vände ni tillbaka och grät inför HERREN, men HERREN ville inte höra er röst och inte heller lyssna till er.46Så stannade ni i Kadesh många dagar, i enlighet med tiden ni tillbringade där.
Swedish Reformation Bible Society